Mina föräldrar (eller främst min mamma) ber mig rätt ofta visa (igen) hur man för över bilder från digitalkameran till datorn, hur man mailar dem till vänner och liknande. Dessutom har hon länge klagat på att ZoneAlarm-brandväggen hela tiden poppar upp en ruta där det står att man ska uppdatera till en ny version, trots att hon redan klickat på den tidigare. Jag upptäckte när jag kom hem att det låg ungefär 40 nedladdade uppdateringsfiler (samma version) i defaultnedladdningsmappen på datorn – programmet hade laddats ner men inte installerats, eftersom installationen inte startade automatiskt och inga instruktioner förklarade för mamma att hon måste göra något mer än att ladda ner den.
Hursomhelst: det måste finnas ganska många tusen människor med ”hem-PC” som har begränsade datorkunskaper. Alla kanske inte har något barn eller liknande som kan hjälpa till med kort varsel när digitalkameran måste tömmas innan semesterresan. Dessutom – hela kalabaliken kring digital-TV, inspelningsbara DVD:er och platt-TV, vem ska man fråga och vem ska man lyssna på?
Borde man inte kunna starta en tjänst där vem som helst kan köpa en ”guide” i typ PDF-format som de får skickad till sig, som går att skriva ut och som med enkla instruktioner och bilder förklarar hur man gör saker (typ flyttar bilder med Picasa) och för den som vill, lite mer info om hur det egentligen funkar och vad som verkligen händer? Och en nedladdningsbar broschyr som förklarar skillnader mellan plasma-TV och LCD? Bara för att ta ett par exempel. Jag frågade mina föräldrar, och de sa att de lätt skulle kunna betala några tior för att ha en sådan guide de kan kika i när de glömt hur man gör något.
Hur många fler som mina föräldrar finns det? Tillräckligt många för att det skulle täcka mödan i att skriva ihop lite schyssta guider?
Jag håller verkligen, verkligen med Anders i hans inlägg Universitet och näringsliv.
IVA Just nu sitter jag med i IVA:s studentråd (Kungl Ingenjörsvetenskapsakademien) och där är det just samverkan mellan akademi och näringsliv som vi diskuterar under dessa två år som vi sitter. De som sitter i studentrådet är kårmuppar, dvs väldigt engagerade kårmänniskor. Det roliga med IVA är att det har kontakter i näringslivet och jag hoppas att de ska kunna utvecklas. Vi får se.
Vi jobbar för närvarande med någon slags dag som sammanför akademi och näringsliv och där tar jag gärna upp de exempel som har gett mig absolut mest.
Goda exempel då kurs interagerar med riktiga livet
- Vi i femman-projektet i kursen Teknisk projektledning och audiovisuell produktionTillsammans med SVT Norrköping skulle vi studenter planera vår egen produktion av Vi i femman. Aningen förenklad så klart, men ändock tillräckligt verklighetstrogen för att bli riktigt svår.
Som studenter fick vi reda på hur ett teknisk projekt faktiskt planerades och SVT fick nya idéer från oss studenter. I slutändan fick vi se det färdiga resultatet genom att få närvara vid själva inspelningen.
- Studie om Projektkontor på Scania, Södertälje i kursen Avancerad projektledning
På Projektkontoret i Scania genomförde vi en studie med bas i litteratur om projektkontor. Vi fick se hur verkligheten fungerade genom ett väldigt positivt exempel. Scania har utarbetat en väl fungerande arbetsmetod.En del av oss som gick kursen gjorde senare examensarbete på Scania, för att därefter bli anställda.
Båda dessa exempel innehåller en driven lärare som vill ge sina studenter praktiskt erfarenhet, tillsammans med företag som ser nyttan av nya idéer och att få visa upp sig. Och mycket tacksamma studenter som lade ned långt många fler timmar än kurserna krävde på sina projekt, just eftersom det var intressanta arbetsuppgifter; de facto-resultaten kanske inte kom att användas, men det var såpass reella uppgifter att de skulle kunna använts! Vi kände ett intresse från våra uppdragsgivare som gav oss sådan energi att vi presterade bättre än i övriga kurser.
Detta har varit uppe på tapeten tidigare och jag har glömt bort den kritik som kom fram då, så jag tar det igen: Man borde kunna erbjuda små och medelstora företag en ”outsourcad” webbredaktion, alltså en funktion som tar hand om att hålla deras webbplatser levande och uppdaterade utan att de själva behöver kunna hantera något publiceringssystem eller liknande.
Senast häromdagen när jag hade skickat ut ett mail till ett par existerande kunder (som fått sina webbplatser designade av Rataxes/Fjeldstad Medieteknik) fick jag veta att ”hemsidan fungerar bra” men att ”personen som har ansvar för den är lite slö”, typ. Jag tror inte att det handlar om slöhet, utan helt enkelt om att den personen har andra arbetsuppgifter som har högre prioritet. På ett välmående företag finns det ju alltid mycket att göra, inte minst på ett företag av lite mindre storlek. Alltså kommer uppdateringar av webbplatsen alltid att komma i sista hand.
Ett företag ser ett klart värde i en uppdaterad webbplats eftersom det är företagets ansikte på nätet och en del av dess marknadsföring. En ouppdaterad webbplats kan lätt bli en ren nackdel, då besökare kanske undrar om hela företaget är döende om den ”senaste nyheten” på dess webbplats är ett år gammal…
Alltså: man skriver ett avtal med kunden, kanske på 12 månader eller något i den stilen. I avtalet ingår att man ska fungera som en webbplatsansvarig åt kunden och kunna ta emot information/bilder/etc för publicering med kort varsel. För denna beredskap tar man ett grundarvode som skulle kunna vara olika stort baserat på hur ”aktiv” kundens webb ska vara – allt från ett par hundralappar till kanske ett par tusen per månad. Sedan kan man dessutom ha en löpande räkning för den tid som åtgår till att arbeta med kundens webb, alltså ett timarvode.
Jag har många gånger stört mig på att det är ett sådant gap mellan de svenska universiteten och näringslivet. Exempelvis gjorde vi (nästan) aldrig några projekt i samarbete med ett ”riktigt” företag. Plus att det var jobbigt att hitta exjobb och sommarjobb. Borde man inte kunna knyta samman studenter och företag på något sätt, så att kontakterna börjar uppstå redan under studietiden? Jag menar, alla universitet som kan stoltsera med ett så gott samarbete med företagen att de flesta studenterna i princip är uppbokade för jobb redan innan de är klara borde väl ha en konkurrensfördel? Som sedan kunde bli en norm?